Siiri Mäkelä: ”En miljöinnovation är inte hållbar om inte alla har råd med den” 

Siiri Mäkelä arbetar som expert på hållbara livsmedelssystem inom FN:s miljöprogram (UNEP) och är stationerad vid Europakontoret i Geneve. Tidigare arbetade hon på miljöprogrammets enhet för unga, utbildning och intressebevakning i Nairobi i Kenya. Siiri har en bakgrund inom klimataktivism. Hon har tidigare arbetat i bland annat ungdomsorganisationer, och varit ordförande för ungdomsgruppen inom finländska Agenda 2030 för hållbar utveckling. Siiri har en ekonomie magisterexamen och en magisterexamen i miljöledning.

Vilka slags val stöder samhället? Det är en fråga som Siiri Mäkelä anser borde ställas oftare när man talar om att göra hållbara konsumtionsval. Hon funderar också gärna över vem som förväntas göra hållbara val. Dagens unga känner press på sig att deras generation måste lösa problemen som orsakas av den ekologiska krisen och leva mer ansvarsfullt än tidigare generationer. 

Mäkelä tror dock inte att unga har de redskap som behövs för att fatta ansvarsfulla beslut.

”Inte ens jag som är miljöexpert kan särskilt ofta avgöra vad som på riktigt är det mest hållbara valet.”

Mäkelä upplever att det finns för lite information att tillgå om produkters koldioxidavtryck och att den information som finns inte nödvändigtvis är jämförbar. 

”Det saknas en bedömning av systemeffekten”, säger Mäkelä. Hon tycker att man alltid ska tänka på miljöpåverkan som helhet. Om man till exempel  använder trä i stället för plast, går det att använda något annat än jungfruligt trä? Hon talar om trippelkrisen, the triple planetary crisis, som omfattar klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och föroreningar. ”Alla dessa faktorer påverkar och påskyndar varandra, och därför borde man ta hänsyn till alla tre dimensioner när man bedömer hållbarheten.”

Mäkelä betonar att innovationer som löser den ekologiska krisen måste vara lätta att förstå och lättillgängliga om man på riktigt vill uppmuntra ungdomar att göra bättre val. ”En miljöinnovation är inte hållbar om inte alla har råd med den”, konstaterar hon. 

Mäkelä har arbetat med miljöutbildning för ungdomar i flera år, bland annat på enheten för unga, utbildning och intressebevakning vid avdelningen för ekosystem inom FN:s miljöprogram i Nairobi i Kenya samt i Finland inom ungdomsorganisationen 4H. Hennes fokusområden har varit att utveckla affärsverksamheter inom miljöområdet och stärka miljöutbildningen som tillhandahålls inom tredje sektorn. Hon vet att det enda sättet att få ungdomar att bli en del av lösningen på den ekologiska krisen är att inkludera dem i planeringen av lösningarna. 

Till exempel kan de aktörer som utvecklar miljöinnovationer samarbeta med ungdoms- eller idrottsföreningar eller skapa datorspel som kan användas inom miljöutbildning. Hon berättar att FN alltid strävar efter skalbara verksamhetsformer – inte efter att öka den egna organisationens synlighet. ”I praktiken innebär detta att vi söker oss till sammanhang där de unga finns och fortsätter utveckla sådant som andra redan har byggt upp, i stället för att försöka skapa egna, fristående kampanjer.” 

Lassi Linnanen: ”Utöver hållbara innovationer behöver vi förebyggande innovationer”

Lassi Linnanen är professor i miljöledning och miljöekonomi vid Villmanstrand-Lahtis tekniska universitet. Han är diplomingenjör i produktionsekonomi och har haft olika akademiska uppgifter och konsultuppdrag runtom i Finland och i bland annat USA, Indien och Tyskland. Han har skrivit över hundra akademiska publikationer. 

”Vi har ett tvångsmässigt behov av att säga att det ständigt måste uppfinnas något nytt. Det är sant att vi behöver nya, bra innovationer. Samtidigt borde vi ändå göra oss av med de dåliga.” Lassi Linnanens uppfattning om vad som är en hållbar framtid utmanar det innovationscentrerade tänkesättet och uppmanar oss att se helheten. 

”Utöver hållbara innovationer behöver vi förebyggande innovationer”, säger Linnanen. Med förebyggande innovationer menar han idéer som försvårar miljöskadlig verksamhet. Linnanen vet att världen inte förändras enbart genom konsumenternas val. Till exempel har köttätandets popularitet inte minskat trots att det finns alternativ. Förebyggande innovationer skulle till exempel kunna innebära att vi förutom att utveckla växtproteiner även skapar mekanismer som förhindrar köttkonsumtion. 

Professorn anser att en hållbar utveckling förutsätter innovationer som utmanar hela det ekonomiska systemet. I dag finns det inget land som kan producera tillräcklig välfärd för alla inom gränserna för planetens bärkraft. 

Så var tycker Linnanen att en sådan förändring kunde ta sin början? I det att vi identifierar och erkänner att samhällsbeslut måste frigöras från beroendet av ekonomisk tillväxt.

”Vi måste öka sådan produktion och konsumtion som förbättrar planetens välmående, och tvärtom minska produktion och konsumtion som skadar planetens välmående. Till följd av detta kan ekonomin växa, förbli oförändrad eller minska, men ekonomin är ingen framgångsindikator här.”

Linnanen föreslår dessutom att vi i stället för västvärldens individualism och överflöd ska söka efter förebilder som uppmuntrar måttlighet. Han föreslår att vi riktar blicken mot länder som Vietnam och Costa Rica, eftersom de har en levnadsstandard som även vi borde eftersträva. 

”Framtiden kan vara ljus, men den ser inte ut som i dag.” 

Minna Halme: ”Det är svårt att lyckas med det nya, om man inte vågar släppa taget om det gamla”

Minna Halme är professor i ansvarsfullt företagande vid Aalto-universitetets
handelshögskola, medlem i Finlands Expertpanel för hållbar utveckling, SOK:s
rådgivargrupp för hållbar utveckling och Centralhandelskammarens ansvarsnämnd och
styrelsemedlem i Mistra Centre for Sustainable Markets (Misum) vid Handelshögskolan i
Stockholm.

När man frågar Minna Halme varför innovationer inte skalas till en världsrevolutionerande
nivå, vill hon flytta bort fokus från själva innovationerna. ”Innovationer uppstår både i små
och stora företag, men rädslan för kannibalisering av gamla affärsmodeller står i vägen för
innovationernas skalbarhet.”

Enligt Halme har företagens affärsmiljö med dess stöd trimmats för att de uppnådda
fördelarna ska bevaras. Jordbruksstöden bär upp det traditionella jordbruket. Stöden för
fossil energi är fortfarande större än stöden för förnybar energi.

Hållbarhet är inte ett värde som företagen belönas för, snarare tvärtom. De företag som drivs
ansvarsfullt bär ensamma kostnaderna för ansvaret. Det är inte rätt enligt Halme.
Ansvarsfullhet borde standardiseras och inte lämnas åt företagens välvilja.

Halme menar att branschorganisationerna bör ta en mer aktiv roll i arbetet med att driva de
hållbara företagens intressen.

”Nu slår branschorganisationerna högljutt vakt om jobben och upprätthåller gamla strukturer – utan att aktivt förnya spelplanen. Men gör de realistiska beräkningar av hur många nya jobb de nya innovationerna kan leda till?”, frågar sig Halme.

Så länge den traditionella industrins röst är högre än miljöinnovatorernas röst, förändras inte
heller incitamenten. Så vilka incitament efterlyser Halme? Lagstiftning och företagsstrukturer som tvingar
företagen att beakta miljökostnaderna. Till exempel en företagsbeskattning som tar hänsyn

till hur stora koldioxidutsläpp företagsverksamheten genererar. En sådan beräkningslogik
skulle ge till exempel växtproteiner ett helt nytt värde i livsmedelsföretagens verksamhet.

”Redan för tjugo år sedan föreläste jag om att förändringen mot en mer hållbar
affärsverksamhet kommer antingen frivilligt eller genom enorma kriser. Nu är valfrihetens tid
förbi. När skogarna brinner, floderna torkar och livsmedelskrisen flåsar i nacken har vi inte
längre tid att vänta.”

Maija Itkonen: ”En person kan påverka oväntat mycket om hen är väldigt motiverad att skapa en förändring och beredd att kämpa för att få igenom den.”

Maija Itkonen är verkställande direktör på företaget Onego Bio, som producerar växtbaserad äggvita, och grundare av Gold & Green Foods som tillverkar havreproteinprodukten pulled havre. Hon är en av Blå globen–vinnarna 2021 och ordförande för expertpanelen för prisutdelningen 2022.

När Maija Itkonen och Reetta Kivelä grundade ett företag som producerade pulled havre 2015 rev de ner flera hinder för växtproteiner. Innan pulled havre landade i affärerna hade åsikterna om efterfrågan på vegetariska produkter låst sig. Sojafärs och andra vegoprodukter var enbart avsedda för veganer och av dem fanns det bara en handfull. ”Det finns ingen marknad”, fick Itkonen och hennes medarbetare höra.

Det kändes också som en omöjlig hjärngymnastik för investerare att kombinera mat och teknologi, eftersom kategorin foodtech inte existerade. Företagarna blev uppmanade att välja endera. Itkonen och Kivelä fortsatte ändå envist på den inslagna vägen. Och ser man på, konsumenterna som hunnit bli intresserade av att äta mer vegetariskt formligen slet i  pulled havre-paketen så fort produkten nådde butikshyllorna.

I dag har växtproteiner etablerat sig i våra konsumtionsvanor. Samtidigt har foodtech blivit en internationell business som omsätter hundratals miljarder euro.

”Vi var pionjärer på många sätt och det gjorde vår resa svårare än vad den hade varit i dag.”

Itkonen och hennes medarbetare var tvungna att hitta investerare till sitt företag Gold & Green Foods – investerare som var beredda att betala för att bygga upp produktionslinjer och skaffa utrustning. Men de blev snarare erbjudna finansiering för kommersiell expansion. Lösningen för företagarna blev att slå ihop sig med ett företag som redan hade produktionskompetens.

År 2016 förvärvade finska Paulig aktiemajoriteten i Gold & Green Foods. Men Maija Itkonen behövde fortfarande röja undan fler  hinder på vägen. ”Styrkan hos stora företag ligger i de traditionella produkter de tillverkar. Alla processer och motivationssystem har skapats för att maximera försäljningen av sådana framgångsprodukter. De processerna passar inte ett tillväxtföretag, man måste närma sig innovationer enligt en helt annan logik – genom fortlöpande produktutveckling och försök”, säger Itkonen.

Hon kritiserar framför allt att storföretag lätt ser förvärv av världsförändrande tillväxtföretag som en slags hållbarhetshandling och inte som en del av företagets förändringsstrategi. ”Man vill visa att man är med och förändrar världen, men är ändå inte beredd att förändra företagets interna syn på framgång. Man håller fast med näbbar och klor vid det som genererat pengar förut och lägger bara precis så mycket pengar på hållbarhet att det ser bra ut för företaget och så att den huvudsakliga verksamheten inte äventyras.”

Resan för pulled havre fortsätter nu hos den nya ägaren och det är ännu inte allmänt känt hur framtidsplanerna ser ut. Itkonen menar att det är svårt att peka på en enda orsak till att en innovation störtdyker, eftersom det finns så många överlappande processer i utvecklingen av ett uppstartsbolag. Man behöver samtidigt utveckla produkten, förbättra produktionskedjorna och skala upp verksamheten för att nå nya marknader.

Allt detta kräver mycket resurser. Itkonen menar att man alltid kan fundera på om resurserna var tillräckliga. Hon tycker dock att en intressantare fråga är vem som ansvarar för att skapa förändring? Itkonen tror på visionära individer, som kan finnas bland uppstartsföretagare, ledningen i storföretag, vanliga arbetstagare eller beslutsfattare.

”En person kan påverka oväntat mycket om hen är väldigt motiverad att skapa en förändring och beredd att kämpa för att få igenom den.”

Hon antar att det är svårast att förändra stora bolag som skapar penningflöden till ägarna genom icke-hållbara produkter. ”Det kan tyvärr vara så att inget annat än tillräckligt hårda bestraffningar på EU-nivå hjälper mot dessa företag.” Men Itkonen är ändå optimistiskt inställd till en förändring. Hon vill påminna storföretagen om att trots att det känns som ett enormt arbete att bygga upp en ny typ av affärsverksamhet så har även de nuvarande processerna en gång skapats med tomma händer. ”Människan kom på att kor kunde användas inom livsmedelsproduktion, förstod hur man får ut mer av korna och skapade industriell djurhushållning. Om vi kunde komma på det, kan vi komma på annat också.”

Maija Itkonen, Reetta Kivelä och Jiang Zhong-qing som utvecklade pulled havre vann Blå globen-priset 2021 tillsammans med Leena Saarinen och Tarja Ollila som skapade växtproteinprodukten Härkis.